DET SENTRALE ANATOLIA : Verdens eldste by

av Roland Eriksson

Vi lämnar Antiochia vid Yalvaç och kör österut över Anatoliens berg och högslätter. Vi har följt aposteln Paulus fotspår under sin första resa till Antiochia men ska nu förflytta oss ytterligare 7000 år tillbaka i tiden för att i Çatalhöyük studera en av världens första stadsbebyggelser. Tänkte stanna för natten i Beyșehir vid Turkiets tredje största sjö men tar bara en kopp te med gözleme och åker vidare mot Konya. Det börjar skymma men ivriga att komma fram kör vi på och lyckas passera Konya i tät trafik med många vägval. Konya är nära förbunden med Jalal Addin Rumis som grundade dervischrörelsen Mevlevi. För ett år sedan besökte vi här det mycket intressanta Mevlanamuseet. Men nu är målet den lilla staden Çumar invid Çatalhöyük.

Çumar är inte direkt en stad för bekväma turister. I mörker och med hjälp av stapplande turkiska hittar vi till sist ett hotell. Vi blev nöjda, 100 Lira för 4 personer och varma och sköna rum med WIFI. Men hotellet saknade servering så det var bara att ge sig ut för att leta restauranger. Vi blev vänligt mottagna och fann både en restaurang för kvällsmat och ett café för frukost dagen därpå. Efter en för oss lite ovanlig frukost på linssoppa och bröd i sällskap med lokala cafégäster på väg till arbetet var vi på väg till Çatalhöyük. Omgivningen var bördig med många bevattningskanaler. För 9000 års sedan var klimatet förmodligen fuktigare och det fanns mindre sjöar som kunde ge fisk. Man kan förstå att människorna sökte sig hit för boskapsskötsel och jordbruk.

Människans utveckling från jägare och samlare till jordbrukare och boskapsskötare tog lång tid. Den anses ha börjat för ca 10 000 år sedan i den så kallade ”bördiga halvmånen” som sträcker sig från Eufrat och Tigris dalgångar upp emot Anatolien och ner över Syrien. Där hittades vilda sädeslag som man lärde sig att odla och där fanns djurarter som kunde tämjas. Anatoliens högland erbjöd ideala förutsättningar, en ny social gemenskap utvecklades och byar växte fram. Vi är tidigt framme i Çatalhöyük, det är svalt men solen kommer med värme. Vi ringer på hos vakten, kanske väcker vi honom, och så förflyttar vi oss 9 000 år tillbaka i tiden och befinner oss i världens kanske första stad.

Staden är ett världsarv och vi läser på UNESCOs hemsida: ”Çatalhöyük provides a unique testimony to a moment of the Neolithic, in which the first agrarian settlements were established in central Anatolia and developed over centuries from villages to urban centres, largely based on egalitarian principles”, https://whc.unesco.org/en/list/1405/ . Museet vid entrén berättar om en stad med ca 5 000 innevånare. Bebyggelsen var mycket kompakt med hus av trä och tegel. Man förflyttade sig över taken och gick ner i bostaden via stegar. Inomhus skilde man på matlagnings- och umgängesrum. De döda begravdes under golven. De flesta var jordbrukare men man handlade också med skärverktyg som tillverkats av vulkanglas. Det förefaller ha varit ett jämlikt samhälle utan större skillnad i status eller mellan könen. Boskap spelade en viktig roll, rummen var utsmyckade med lerhuvuden och horn och hade väggmålningar som visade djurmotiv. Människorna var animister och troligen fungerade utsmyckningarna också i rituella sammanhang.

Vi lämnar museet och går några 100 m uppför en kulle. 60 år tidigare gick James Mellaart samma väg och snubblade över ett arkeologiskt scoop, en av världens mest betydelsefulla neolitiska stad var hittad. Han hamnade senare i tvist med myndigheterna och utvisades. Utgrävningarna återupptogs sedan 1993 av ett internationellt team, https://www.catalhoyuk.com/ . Vi ser ut över staden. Ett stort antal hus har grävts fram, stadens disposition är tydlig. Man ser husen med olika rum, eldstad och plats för en stege som ledde ner i bostaden. Det vittnar om en avancerad kultur där människorna uppskattade bekvämlighet. Bra bostäder behövdes också som skydd under de kalla vintermånaderna.

Fyllda med intryck återvänder vi till entrén, dricker vårt medhavda kaffe och jämför i tankarna Çatalhöyük med dagens stadsbyggnad och samhälle. Det är dags att återvända och snart rullar vi längs huvudvägen mellan Konya och Karaman. Efter att ha svängt av mot söder går vägen upp och ner över mjuka men karga berg. Staden Tașkent (Taș=sten kent=stad) klamrar sig fast vid klipporna. Vi har varit här förut och stannar för lunch. Det kan behövas en paus, den sista biten över bergen till Mahmutlar är hisnande med branta stup, smal väg och inga räcken. Men det är inte första gången vi kör här, det ska gå bra.

Innan vår resa hade vi talat om olika historiska platser i Anatolien och om hur de kan ha påverkat världen i dag. Vår närmiljö är rik på minnesmärken och vi ville veta mer om två viktiga skeenden i vår historia: 1) När och varför flyttade människorna in i städerna och 2) Hur spreds monoteismen och speciellt kristendomen över världen? Vi är tillbaka i Mahmutlar med många nya intryck och tankar efter att ha besökt världens kanske första stad Çatalhöyük och efter att ha rest i aposteln Paulus fotspår på hans första missionsresa som gick till Antiochia.